Det blev denna långa film att titta på och skriva om i kväll... Filmen var längre än förväntat vilket gjorde att jag blev lite less, jag borde ha kollat innan hur lång den var. Nåja, jag tittade färdigt och tyckte om filmen, det är en bra historia om än lite märklig. Nog har man hört och läst om människor som föds med en sjukdom där de är gamla redan när de föds, men inte att någon som föds gammal sedan blir yngre och yngre, intressant vinkling det där.
Filmen handlar om Benjamin Buttons (Brad Pitt) hela liv, från vaggan till graven. Jag tycker att man verkligen följer med in i filmens värld, eller Benjamins värld på ett alldeles utomordentligt sätt. Man får så många perspektiv utifrån hans sett att se och uppfatta världen och den sjukdom som han har, och det gör filmen så otroligt fascinerande. Det finns också en stor närvaro i filmen som känns annorlunda, ja, man blir helt betagen.
Benjamin Button är ingen man som kräver att stå i rampljuset, han är nöjd med sin lott på något märkligt vis och han älskar den mamma som han fick som av en händelse som spädbarn, när han blev lämnad på en trapp utanför ett äldreboende. Om Benjamin är något tillbakadragen och nästan undfallande så är Daisy (Cate Blanchett), den stora stjärnan i filmen. Det är hon som är sprudlande av liv, vill synas och höras och så småningom blir dansös i sitt vuxna liv. Deras liv sammanflätas från och till i filmens gång men för det mesta är de på väg åt olika håll av olika skäl, ändå finns hela tiden en stark kärlek mellan dem.
Det är en film som det händer många saker i, och den har ett långt tidsperspektiv, en hel generation, detta gör den intressant och spännande. Skådespelarinsatserna är också fin fina tycker jag. Det är helt enkelt en film som är väl värd att se trots den nästan tre timmar långa tiden.
Filmen handlar om Benjamin Buttons (Brad Pitt) hela liv, från vaggan till graven. Jag tycker att man verkligen följer med in i filmens värld, eller Benjamins värld på ett alldeles utomordentligt sätt. Man får så många perspektiv utifrån hans sett att se och uppfatta världen och den sjukdom som han har, och det gör filmen så otroligt fascinerande. Det finns också en stor närvaro i filmen som känns annorlunda, ja, man blir helt betagen.
Benjamin Button är ingen man som kräver att stå i rampljuset, han är nöjd med sin lott på något märkligt vis och han älskar den mamma som han fick som av en händelse som spädbarn, när han blev lämnad på en trapp utanför ett äldreboende. Om Benjamin är något tillbakadragen och nästan undfallande så är Daisy (Cate Blanchett), den stora stjärnan i filmen. Det är hon som är sprudlande av liv, vill synas och höras och så småningom blir dansös i sitt vuxna liv. Deras liv sammanflätas från och till i filmens gång men för det mesta är de på väg åt olika håll av olika skäl, ändå finns hela tiden en stark kärlek mellan dem.
Det är en film som det händer många saker i, och den har ett långt tidsperspektiv, en hel generation, detta gör den intressant och spännande. Skådespelarinsatserna är också fin fina tycker jag. Det är helt enkelt en film som är väl värd att se trots den nästan tre timmar långa tiden.
Filmen bygger på en novell av F. Scott Fitzgerald.
Regissör: David Fincher
Författare: Eric Roth (filmmanus), Eric Roth berättelse.
Skådespelare: Brad Pitt, Cate Blanchett och Tilda Swinton
Ååh, en av mina favoriter!
SvaraRadera